Är jag den ledare jag vill vara?
Det finns många olika sorters ledare. En del är raka och tydliga och du behöver inte fundera över vad de menar. Andra är undfallande och vill helst inte fatta några beslut själva. En sådan ledare är svår att se upp till. Vilken typ av ledare vill jag vara? Jag vill tro att jag är en rättvis och empatisk ledare. Det är i varje fall en sådan jag skulle vilja vara. Någon som vågar fatta beslut, även obekväma sådana, men som ändå är respekterad.
Helst vill jag också vara kompis med personalen. Det är roligt att prata, skoja och vara delaktig på fikarasterna. Men funkar det om jag måste tillrättavisa någon som gjort fel? Antagligen inte. Att vara ledare innebär att stå på flera ben. Å ena sidan ska jag vara rakryggad och modig. Å andra sidan ödmjuk och inkännande. Jag konstaterar att det är svårt att vara ledare.
Bra ledare jag mött
Efter att ha förvärvsarbetat ca 35 år har jag träffat på många ledare. Några har varit mina chefer, andra har jag känt till via kollegor eller bekanta. Min första chef var en av de allra bästa jag haft. Han var varm, inkännande och mån om sin personal. Samtidigt var han inte rädd för att strida för sin sak i organisationen. Han sa vad han tyckte och var nog lite av en bråkstake, men han satte alltid sin personal främst. Honom såg jag upp till. Nästa chef satt högre upp i samma organisation. Han var också vänlig, men inte lika rak i sin kommunikation. Jag visste inte riktigt var jag hade honom. Sedan fick jag min första kvinnliga chef. En katastrof. Allt var bra, så länge man inte hade en egen åsikt. Där blev jag inte långvarig.
Nästa chef var också en kvinna. En underbar människa och ledare. Modig, stark och med empati och värme. Det var tur för mig att jag hade henne som chef när jag blev gravid. Efter mammaledigheten bytte jag jobb och blev själv chef för första gången. Här mötte jag min första verkligt usla chef. Kall, hänsynslös och egocentrerad. Varför lyckas dessa personer bli chefer? Jag lärde mig i alla fall hur jag absolut inte ville vara som chef.
Konsten att leda personal
Det är en konst att leda andra människor. Så mycket har jag förstått. En del är mycket enkla att vara chef för. De är självgående, uppmärksamma och kommer med bra feedback. De kan även ta feedback tillbaka och tillsammans skapar man en utvecklande arbetsmiljö. Både människa och organisation vinner på detta. Sedan har vi de som egentligen inte vill vara på jobbet. De gör det de ska, men inget mer. Kommer inte med förslag till förbättringar och sitter tysta på personalmötena. Förmodligen är de inte på rätt plats. De kan ha en enorm potential, men något håller dem tillbaka just där de är. Beror det på mig som chef, deras hemförhållande, organisationen? Om jag inte vågar fråga får jag aldrig veta.
Och är det inte detta som är konsten att leda? Att ha modet att våga ta tag i jobbiga saker? För att orka göra det behöver jag som chef något att falla tillbaka på. Lära mig mer om rollen som ledare. En utbildning i konflikthantering, kanske. Andra chefer som jag kan bolla med. Varje chef måste hitta sitt stöd i ledarskapet.